Kärleksförklaring
This is art
Kattkonst
Vi passade på att ta några idolbilder med oss själva. Sånna egon som vi är.
Zingo
Zelda
Kulturegot
Tauba Auerbach
Yamina matchar denna tavla fint.
Och jag fick matcha dessa två tavlor, med Yaminas motivering att de båda tavlorna tillsammans hade svenska flaggans färger...
Vernissage 2555 dagar
Disa Filmberg och Kristine Soldal
Regina Spector Annika Norlin
Håkan Hellström
Det bjöds på muffin, dagen till ära.
Radio
Från vänster: Emma L, Emma J och Karolina Bång.
Karolina Bång
Konst
När jag tar mig en promenad i Pildammsparken i Malmö finner jag dagens konst. Så enkelt konst kan vara.
Den högre makten kultureliten
Jag vet att den finns, även om det är så osynlig, ungefär som Gud.
Någon säger: "jag tror på någon större makt, men jag vet inte på vad."
Kultureliten finns. Jag helt övertygad. Det värsta är att jag som Kulturego kanske också ibland ingår i den.
Jag vill inte. Jag försöker stå emot.
Jag undrar bara:
Är tillgång till kultur en form av makt?
Ger kultur utrymme för personer med status att träffas under trevliga former?
Är det därför som kultur kostar? För att stänga andra ute?
Detta kanske är dumma frågor, men jag frågar nu eftersom jag känner en viss frustration över att kultur är en klassfråga - i allra högsta grad.
Bio: 95 kr.
Teater: 80-160 kr.
Konst: 60 kr.
Opera: 85-180 kr.
Detta är bara ungefärliga priser, kontentan är att kultur är dyrt för de som inte lever på en medelinkomst.
Apropå reklam
Så mycket bättre
White on White
När scenkonsten är bajsnödig
Repetitionen av föreställningen: 27/10
Inkonst, Malmö
Scenkonstnärer: Iggy Malmborg och Johannes Schmit
Pågår fram till och med 5/11
”Vi har lagt biljetter till genrepet av Inkonst kontroversiella föreställning White on White (tors,19.00). Spring ner till Kafé Solde (Regementsgatan 2) och hämta biljetter till dig och en vän...” läser jag på Facebook. Det var Nöjesguiden Malmö/Lund som lade ut denna rad i sina nyheter och detta mottog jag med glädje, då jag för tillfället inte hade så mycket pengar för att bekosta kultur. Jag gjorde slag i saken, gick ner till kaféet och hämtade två fribiljetter. Sedan läste jag om denna föreställning på Inkonst webbplats: ”White On White #3 består av två delar med en vilja: att undersöka och vidare synliggöra den politik som finns inbyggd i teater- och konstrummet och deras dolda relation till rasmässiga koncept. Projektet diskuterar teaterns otillräcklighet när det kommer till representation av det främmande: den Andre. Istället för att följa trenden och försöka bemöta denna problematik med hjälp av kvotering - en strategi som enligt White on White endast resulterar i en symbolisk gest - ramar föreställningen White on White #3 in de strukturer som aktivt inkluderar och exkluderar. Samt tar en titt på den allra vanligaste uppenbarelsen på teatern, den VITA MANLIGA kroppen. ” Så långt, allting bra. Jag annonserade på min facebook-sida att jag hade en biljett till övers, frågade kompisar och fick tillslut en kompis att följa med.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Av texten på Inkonst webbplats kunde jag bara ana att det skulle handla om att problematisera den manliga vitheten på scen. Det som mötte mig var två bajsnödiga vita män på en scen. Den ena mer nervös än den andre. Efter två timmar i publiken gav jag och min kompis upp och gick. Detta har ALDRIG hänt mig tidigare. Och så här i efterhand funderar jag över de två scenkonstnärernas syfte med föreställningen, som endast gav mig och min kompis dålig aptit. Vi gick innan en av männen skulle bajsa på scenen. Det påminner mig om en historia som går ungefär så här: en man skiter på gatan, han täcker genast över det med sina händer och utlovar att han funnit något extraordinärt, när han öppnar sina händer så är där skit och då svarar han att: ”den hann både skita och smita”. Jag och min kompis smet, innan de båda scenaktörerna hunnit utropa deras skit som extraordinärt.
Den tråkiga sanningen är dessvärre att de (Iggy Malmborg och Johannes Schmit) inte gör något extraordinärt som väcker något mer än kräkkänslor. Och för att väcka kräkkänslor behöver man inte gå och se scenkonst. Det är dessutom en splittrad föreställning, där publiken till en början får sitta på det hårda golvet och se herrarnas baksida, när de sitter på stolar framför ett bord med varsin laptop och läser i ett gammalt manus. Efter detta får publiken sitta ner i de upplysta stolarna. Den ene mannen börjar med att hålla en monolog om hur jobbigt livet är och hur jobbig sin egen hustru är för att avsluta crescendot med att slå sönder träbordet. På riktigt. Under föreställningen röks det och dricks kaffe till förbannelse. Ingen verkar glad över detta, förutom de nervösa bajsnödiga scenkonstnärerna. I början deklareras på engelska att de ska skita på mattan, men att det inte är meningen att provocera oss. De hänvisar även till andra underbara scenkonstnärer som gjort mer eller mindre dramatiska saker på scen. Jag känner att det ligger en viss beundran i detta uttalande hos de båda herrarna. De låter oss också veta vad de tycker om oss som publik och de pekar bland annat på mig och min kompis och jag undrar om de verkligen vill provocera, trots att de sagt att de inte vill det. Är det maktförhållandet publik – scenkonstnär som de vill belysa?
Jag förstår faktiskt inte denna föreställning. Alls. Och jag tror inte att det är meningen. Det jag undrar över är hur denna föreställning får lov att inta Inkonsts scen över huvud taget? Även om de gör ett tappert försök till att försöka utforska något, så misslyckas dem dessvärre. Den hade passat bättre för teaterhögskolans studenter, än för en allmän bred publik, då den inte känns färdig. För scenkonst blir inte scenkonst bara för att någon bajsar på scen. Och jag blir inte heller provocerad, för detta har andra scenkonstnärer gjort förut, med den enda skillnaden att de kanske hade ett budskap som gick fram.
Black Swan (2010)
Natalie Portman i Black Swan. Foto: Niko Tavernise
RECENSION
Är Black Swan en film om dagens kvinna?
Prima Ballerina. Jag smakar på ordet. Visst är det sockersött, likt en kanelbulle?! Definitivt rosa. Prima. Något utsökt. Något vacker. Någon som kan erbjuda perfektion. Vara Prima Ballerinan. I Black Swan är det vackra och sköra Nina Sayers (spelad av Natalie Portman) som strävar efter perfektion som balettdansös på New York Ballet Academy. Filmen Black Swan sätter fingret på en känsla av otillräcklighet. En otillräcklighet som idag oftare hittas hos unga tjejer än unga killar. Det handlar om krav från samhället och krav på sig själv. Krav på att uppnå perfektion, utan att ha förmåga att leva upp till sin idealbild. Den karismatiska konstnärliga ledaren för baletten Thomas Leroy (spelad av Vincent Cassel) vill Nina väl, så även hennes mamma Erica Sayers (spelad av Barbara Hershey). De visar det bara på olika sätt. Till och med hennes största konkurrenter lyckönskar Nina när hon lyckas få rollerna som Odette och Odile i Svansjön. Två roller som anses vara de mest svåra att dansa och därmed också de mest åtråvärda att inneha.
Det är ett suggestivt skimmer som ligger som ett dis över Black Swan som är uppbyggd som lager på lager, vilket gör att den spänning som regissör Darren Aronofsky skapar (som även regisserat The Wrestler) behålls filmen igenom. Scenografin går i vitt, svart och rosa. Det är en berättelse som handlar om sagan Svansjön i ett plan, där prinsessan Odette blir förvandlad till en vit svan av en trollkarl och endast kan blir räddad av en prins, men när hon har chansen att bli räddad blir prinsen förförd av den svarta svanen Odile och därmed offrar Odette sitt liv och på ett annat plan handlar om en ung kvinnas kamp mot toppen och mot sig själv.
Intrigen består i att Nina är rädd att förlora de ärofyllda rollerna till hennes konkurrent Lily (spelad av Mila Kunis). Rädslan styr henne och når ut genom skärmen i soffan där jag sitter. Det är inte en vardag som balettdansös som gestaltas, utan en farlig förbindelse till en passion som kan döda och definitivt skada. Frågan är vad som måste offras för att nå toppen? Vill Aronofsky visa upp dagens självutplånande kvinna eller en kvinna som lika mycket som en man kan tänka sig att leva (och dö?) för sin passion? En kvinna som måste offra blod, svett och tårar och kanske i viss mån sig själv för att nå dit hon vill? Det är svar som endast Aronofsky kan svara på, men frågor som väcks av filmen.
Sova på marmorgolv
Hans-Peter Edh
Fotograf: Peter Westrup
RECENSION
Teater av Åke Cato
Malmö Stadsteater
Regi: Clas Göran Söllgård
Johan: Hans-Peter Edh
Sigge: Kenneth Milldoff
Dora: Li Brådhe
Att sova på marmorgolv är hårt. Jag behöver inte se teaterföreställningen Sova på marmorgolv för att förstå det. Åke Cato berättar en historia där han hämtat inspiration ifrån en liknande sann historia som en god vän till honom varit med om. Det är en söt, men ändå allvarsam historia om hur två patienter på lungavdelningen vid Malmös allmänna sjukhus träffas. På grund av platsbrist måste de dela rum. Den ena från samhällets övre skikt och den andre från samhällets nedersta: den pensionerade advokaten Johan Svedin spelad av Hans-Peter Edh och uteliggaren Sigge, spelad av Kenneth Milldoff. Båda är män i 60-70-årsåldern.
Det som griper tag i mig och får mig att skratta är dialogen mellan de båda herrarna. Det är en dialog som känns genuin och stundtals fräck. Johan och Sigge för till en början en statuskamp, där Sigge visar att han kan hävda sig mot de litterära referenser och svåra ord som Johan för sig med. Med små medel så som två sjukhussängar, färgglada väggar och ett fönster målar Karin Ragnarsson (scenografi och kostym) upp mötet under en sommarnatt då fåglarna sjunger utanför fönstret vid Malmö Allmänna sjukhus. Är det en koltrast eller en näktergal?, frågar sig de båda herrarna. ”Det är en koltrast”, anser advokat Svedin. ”Det är en näktergal”, svarar Sigge tillbaka. En vänskap skapas mellan de två. Sigge hostar. Han lägger sig för att sova lite nedanför Svedins säng. Såklart går det inte för sig. Så gör man inte, förklarar sjuksyster Dora när hon upptäcker Sigge på golvet. Den hemlösa Sigge pratar bred arbetarklass-skånska och lider av alkoholism. Natten som verkar vara oändlig övergår i en drömsekvens med författaren Hjalmar Gullberg. Vad som är syftet med denna drömsekvens är för mig oklart. Hjalmar Gullberg ville dö. Det vill inte Sigge eller Johan. Ändå gillar jag att övergången mellan nutid och dåtid binds ihop genom platsen där både Gullberg befann sig i slutet av sitt liv och där nu herrarna befinner sig, nämligen på Malmö allmänna sjukhus.
Trots att det är en bitvis humoristisk föreställning lämnar den mig med en sorgsen känsla. Cato avslutar teaterföreställningen på klassisk Disney-manér med ett ändå gott slut, där den gode (starka?) överlever. För att publiken ändå ska gå därifrån med en bra känsla, men verkligheten ser inte ut så. Inför döden är vi alla lika. Ingen skonas. Och hemlöshet försvinner inte. Den finns alltför nära. Närvarande. Utanför butiken. På stan. I parken. Mitt i Malmö.
År 2011.
Prins Charles känsla
Karin Lithman (Lady Di)
Fotograf: Peter Westrup
RECENSION
Teater
Av Sara Giese efter Liv Strömquist
Malmö Stadsteater
Dramatisering och regi: Sara Giese
Spelas fram till den 29 december
Teaterföreställningen Prins Charles känsla är en blandning mellan tragik och komik och får mig att vrida mig lite obekvämt i stolen när ojämställdheten belyses på Sara Gieses vis, efter en seriebok som Liv Strömquist skrivit.
Strömquist känsla för kärleken, känner jag igen mig i.
Jag tvivlar också.
"Kärleksmyten" lever jag ju också i, vare sig jag väljer att se den i vitögat eller väljer att blunda inför den. Tvåsamhet är den rätta kärleken och man ska välja partner utifrån känslan av Kärlek. Det är en öppen marknad. Vem tar vem? Vem blir ensam kvar? Teaterföreställningen avhandlar 1800-talets till nutidens krackelerade yta av Kärlek. Det berättas pedagogiskt för oss att kvinnan ger mer än mannen i Kärlek och kanske är det så, men jag kan stundtals önska att berättarrösten inte överröstade gestaltningen i pjäsen. Karin Lithman som spelar Lady Di, Victoria Benedictsson och Whitney Houston gör en strålande insats. Det är en briljant idé att göra teater på Prins Charles känsla och jag önskar fler teateruppsättningar i framtiden på Liv Strömquists andra serieböcker.
Dagbok från Babylon Livs
Masaki Kiwai
Konst som gör mig glad
Ett beroendeframkallande medium
Hur ärlig som helst
I mitt huvud har jag redan påbörjat min första bok. Minst. Sedan har jag vant mig med jobbet som chefredaktör på min egen tidning. I mitt huvud smider jag planer. Planer på att hämnas. Säga: fuck you and fuck you and fuck you too, soon!
Jag har sett Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT Play.
Alla vill vara Mia. I alla fall lika ärlig. Jag försöker att inte försöka för hårt. Ser att jag gång på gång misslyckas och då är det så skönt att se att denna ärliga Mia också har gjort samma sak. Förlorat och vunnit och förlorat och vunnit.
För på något sätt skänker det ett nytt ljus i Media över det kvinnliga ansiktet.
Inte Barbie. Inte "jag lyckades! Se på mig! Gör som jag! Le vackert!"
Nej.
För det är tröttsamt att se alla kvinnor som måste lyckas i någon mening för att kunna få ett strålkastarljus över sig. Det har vi sett redan. De bilderna. Räcker med att läsa Veckorevyn eller nån annan blaska som matar ut: mode, skönhet. Aldrig Fulhet. Aldrig misslyckande. För flickor ska lyckas. Visst ska dem. De kan lika bra som pojkarna. (De måste bara försöka dubbelt så mycket för att synas). Hur var det nu igen: "vi måste höja våra röster?" Apropå alla misslyckade och fula och galna och inte alls lagoma flickorna, kvinnorna, kärringarna och tanterna, så är det skönt att se Skäringer berätta en annan saga än den vi oftast ser. Om Vardagen. Sexet. Familjen. You name it!
Och det är utan mascara, utan skam hon berättar. Alltid med humor och lika mycket allvar.
Ibland vet jag inte om jag borde gråta istället för skratta, men jag skrattar för Mia Skäringer är inget offer för omständigheter. Nej, hon bjuder istället på Ärlighet.
På gränsen till Personlig och mycket, mycket Privat.
Femme
