Dagbok från Babylon Livs
Detta med att kritisera en väns diktsamling är svårt. Det blir en färgad recension oavsett. Därför väljer jag att inte göra det, men att ge ett smakprov från den:
Biträdet står vid frysboxen
som ett dokumentskåp
med utdragbara lådor för varje känsla
ett fack för varje reaktion.
Frysboxen frustar
metalldörrar slår
skyltar faller och blir liggande.
Fiskpinnarna är torra som en ensam kväll.
Hyllorna suckar under vanans tyngd.
Bland pensionärernas bleka färdigrätter
förvarar biträdet sina oskickade kärleksbrev
i hopp om att orden ska svalna."
Masaki Kiwai
Jag och E var på Malmö Konsthall och tittade på konst. Det var bland annat den japanska konstnären Masaki Kiwai som ställde ut. E fick kamma ett av Masakis stora fantasidjur. Jag steg genast in i en härlig sagovärld när jag gick in i utställningen. Den är utformad för små och stora barn. Kan varmt rekommendera ett besök på Malmö Konsthall. De har utställningen till och med 27 november. Även om man inte är "konsttränad" (typ ha läst konstvetenskap) kan man uppskatta hennes filurer minst lika bra, om inte bättre än de som lever på väggarna utanför konsthallar. - För man kan ju faktiskt kamma hennes fantasidjur!
Konst som gör mig glad
Ibland kan man stöta på Konst som inte kostar. Helt apropå. Helt oväntat. Och denna konst brukar kallas klotter. Men, jag kan uppskatta den, speciellt när den föreställer fantasidjur. Jag stötte på ett fantasidjur när jag skulle till Malmö högskolas bibliotek
Orkanen. Precis innan jag sneddade över gatan mot biblioteket fann jag fantasidjuret på väggen, där en bil stod parkerad och detta djur gör mig innerligt glad. Den gjorde min dag och det bästa av allt - det är konst som är allt annat än pretentiös och kan uppskattas av både stora och små. Tills den spolas bort. För det gör den, eftersom den inte befinner sig på RÄTT plats, - inlåst på ett galleri eller på ett museum. Men, på bilden nedan är den förevigad med min mobilkamera. Rädda fantasidjuren, döda eller levande!
Ett beroendeframkallande medium
Det är något med radiomediet som fascinerar mig. Som får mig att stanna upp, koppla av. För att inte tala om hur det känns att sända. Mediet är på många sätt direkt. Och det gillar jag. Idag har jag lyssnat på en föreläsning av Henrik Kervall, Creative director på Sveriges Radio och ser fram emot att sända Studentradio på Radio AF (Lunds studentradioförening) denna höst och kommande vår. Så. Jag stillar min radioabstinens genom att göra som de flesta gör med beroenden: bejakar dem, eftersom det inte går att säga nej. För att kroppen och hjärnan vill samtidigt. Man kan lyssna på Radio AF inom Lundaområdet på frekvens 99.1 och via en app som går till både Android och I-Phone. Gå gärna in på http://radio.af.lu.se/ och lyssna även på webben! Så, snart är jag i etern igen. Heja etermedia nummer 1: Radio.
Hur ärlig som helst
I mitt huvud har jag redan påbörjat min första bok. Minst. Sedan har jag vant mig med jobbet som chefredaktör på min egen tidning. I mitt huvud smider jag planer. Planer på att hämnas. Säga: fuck you and fuck you and fuck you too, soon!
Jag har sett Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT Play.
Alla vill vara Mia. I alla fall lika ärlig. Jag försöker att inte försöka för hårt. Ser att jag gång på gång misslyckas och då är det så skönt att se att denna ärliga Mia också har gjort samma sak. Förlorat och vunnit och förlorat och vunnit.
För på något sätt skänker det ett nytt ljus i Media över det kvinnliga ansiktet.
Inte Barbie. Inte "jag lyckades! Se på mig! Gör som jag! Le vackert!"
Nej.
För det är tröttsamt att se alla kvinnor som måste lyckas i någon mening för att kunna få ett strålkastarljus över sig. Det har vi sett redan. De bilderna. Räcker med att läsa Veckorevyn eller nån annan blaska som matar ut: mode, skönhet. Aldrig Fulhet. Aldrig misslyckande. För flickor ska lyckas. Visst ska dem. De kan lika bra som pojkarna. (De måste bara försöka dubbelt så mycket för att synas). Hur var det nu igen: "vi måste höja våra röster?" Apropå alla misslyckade och fula och galna och inte alls lagoma flickorna, kvinnorna, kärringarna och tanterna, så är det skönt att se Skäringer berätta en annan saga än den vi oftast ser. Om Vardagen. Sexet. Familjen. You name it!
Och det är utan mascara, utan skam hon berättar. Alltid med humor och lika mycket allvar.
Ibland vet jag inte om jag borde gråta istället för skratta, men jag skrattar för Mia Skäringer är inget offer för omständigheter. Nej, hon bjuder istället på Ärlighet.
På gränsen till Personlig och mycket, mycket Privat.
Femme
Teater: Femme
Datum: Premiär 9/9 2011
Ensemble: Malmö Amatörteaterforum (MAF)
Tänk dig en film. Ta två starka röster. Tre instrument. Lägg till en amerikansk lounge-känsla på det. Inga dialoger. Bara sång. Och skapa en föreställning som kläs i svart. Malmö Amatörteaterforum (MAF) spelar upp sin föreställning Femme. Jag kommer själv, men blir väl omhändertagen av Lotta Nordeng som visar mig till rätta vid ett litet bord. Det är en mycket varm känsla som jag möts vid innan föreställningen börjar. Ljuset är rött, men resten av lokalen går i svart. De som har kommit klockan 19.00 har blivit uppmuntrade att ta med sig egen mat och dryck att äta. Många har med sig pizza. Jag ångrar genast att jag ätit middagen hemma redan.
Klockan blir 20.00 och förväntningarna är stora då ensemblen låter oss vänta några extra sekunder i mörkret innan de börjar. Lotta Nordeng och Malin Sandberg inleder med "Jockey Full of Bourbon" och går smidigt över till "Run Baby Run". Deras röster är starka och de fortsätter leverera sång efter sång, samtidigt som de tre männen i ensemblen Patrik Nilsson (bas), Rickard (gitarr) och Stefan Jonsson (gitarr) kompanjerar. Alla klädda i svart. Lotta Nordeng och Malin Sandberg har en cirka en meter hög platå, en stol och ett rep som fungerar som väl använd rekvisita. Koreografin är tilltänkt och Lottas och Malins röster kompletterar varandra genom oftast olika stämmor.
Trots att det inte är någon dialog fungerar föreställningen utmärkt genom låttexterna. Videoprojektionerna som visas är dock en aning otydliga och samma bilder upprepas ibland. Själva storyn går inte helt fram, men det gör inte så mycket. Friheten att få tolka själv känns befriande och kanske väl så behövlig i dagens samhälle där alla budskap ska pumpas ut klart och tydligt från alla håll. Föreställningen är njutbar och en nostalgisk upplevelse, då låtar från 70-, 80-, 90, och 00-talet blandas. Ensemblen ingår i Amatörteaterforum, men detta var allt annat än amatörmässigt...
Med andra ord: bör ses om det bor en nostalgiker inom dig!
Jag börjar blogga
Helt sant.
Nu börjar jag.
Det finns motivation i form av en kurs i Kulturjournalistik på Malmö Högskola och sedan finns det tid.
I min blogg kommer ni finna olika evenemang som jag går på och annat som har med kultur att göra.
Det kan vara finkultur. Och det kan vara fulkultur.
Sedan kommer jag även att skriva om mina tankar kring Kultur som för övrigt betyder Odling.
Och jag kommer från en bondfamilj. Så det passar ju bra. Jag kanske skördar då?
Recensera, referera, kritisera är mina ledord.
Så fort jag funnit finess med det grafiska, så kan bloggen byta ansikte till ett snyggare, men tillsvidare får ni dras med lite rynkor och gäddhäng. På kvällens lista står: föreställningen Femme som Malmö Amatörteaterforum (MAF) spelar. De har ett lite annorlunda koncept med att publiken får medtaga egen picknick och äta innan. Ska bli spännande att se föreställning som börjar kl. 20.00 och alla picknick-ätande människor.
