Hur ärlig som helst
I mitt huvud har jag redan påbörjat min första bok. Minst. Sedan har jag vant mig med jobbet som chefredaktör på min egen tidning. I mitt huvud smider jag planer. Planer på att hämnas. Säga: fuck you and fuck you and fuck you too, soon!
Jag har sett Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT Play.
Alla vill vara Mia. I alla fall lika ärlig. Jag försöker att inte försöka för hårt. Ser att jag gång på gång misslyckas och då är det så skönt att se att denna ärliga Mia också har gjort samma sak. Förlorat och vunnit och förlorat och vunnit.
För på något sätt skänker det ett nytt ljus i Media över det kvinnliga ansiktet.
Inte Barbie. Inte "jag lyckades! Se på mig! Gör som jag! Le vackert!"
Nej.
För det är tröttsamt att se alla kvinnor som måste lyckas i någon mening för att kunna få ett strålkastarljus över sig. Det har vi sett redan. De bilderna. Räcker med att läsa Veckorevyn eller nån annan blaska som matar ut: mode, skönhet. Aldrig Fulhet. Aldrig misslyckande. För flickor ska lyckas. Visst ska dem. De kan lika bra som pojkarna. (De måste bara försöka dubbelt så mycket för att synas). Hur var det nu igen: "vi måste höja våra röster?" Apropå alla misslyckade och fula och galna och inte alls lagoma flickorna, kvinnorna, kärringarna och tanterna, så är det skönt att se Skäringer berätta en annan saga än den vi oftast ser. Om Vardagen. Sexet. Familjen. You name it!
Och det är utan mascara, utan skam hon berättar. Alltid med humor och lika mycket allvar.
Ibland vet jag inte om jag borde gråta istället för skratta, men jag skrattar för Mia Skäringer är inget offer för omständigheter. Nej, hon bjuder istället på Ärlighet.
På gränsen till Personlig och mycket, mycket Privat.
