White on White
När scenkonsten är bajsnödig
Repetitionen av föreställningen: 27/10
Inkonst, Malmö
Scenkonstnärer: Iggy Malmborg och Johannes Schmit
Pågår fram till och med 5/11
”Vi har lagt biljetter till genrepet av Inkonst kontroversiella föreställning White on White (tors,19.00). Spring ner till Kafé Solde (Regementsgatan 2) och hämta biljetter till dig och en vän...” läser jag på Facebook. Det var Nöjesguiden Malmö/Lund som lade ut denna rad i sina nyheter och detta mottog jag med glädje, då jag för tillfället inte hade så mycket pengar för att bekosta kultur. Jag gjorde slag i saken, gick ner till kaféet och hämtade två fribiljetter. Sedan läste jag om denna föreställning på Inkonst webbplats: ”White On White #3 består av två delar med en vilja: att undersöka och vidare synliggöra den politik som finns inbyggd i teater- och konstrummet och deras dolda relation till rasmässiga koncept. Projektet diskuterar teaterns otillräcklighet när det kommer till representation av det främmande: den Andre. Istället för att följa trenden och försöka bemöta denna problematik med hjälp av kvotering - en strategi som enligt White on White endast resulterar i en symbolisk gest - ramar föreställningen White on White #3 in de strukturer som aktivt inkluderar och exkluderar. Samt tar en titt på den allra vanligaste uppenbarelsen på teatern, den VITA MANLIGA kroppen. ” Så långt, allting bra. Jag annonserade på min facebook-sida att jag hade en biljett till övers, frågade kompisar och fick tillslut en kompis att följa med.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Av texten på Inkonst webbplats kunde jag bara ana att det skulle handla om att problematisera den manliga vitheten på scen. Det som mötte mig var två bajsnödiga vita män på en scen. Den ena mer nervös än den andre. Efter två timmar i publiken gav jag och min kompis upp och gick. Detta har ALDRIG hänt mig tidigare. Och så här i efterhand funderar jag över de två scenkonstnärernas syfte med föreställningen, som endast gav mig och min kompis dålig aptit. Vi gick innan en av männen skulle bajsa på scenen. Det påminner mig om en historia som går ungefär så här: en man skiter på gatan, han täcker genast över det med sina händer och utlovar att han funnit något extraordinärt, när han öppnar sina händer så är där skit och då svarar han att: ”den hann både skita och smita”. Jag och min kompis smet, innan de båda scenaktörerna hunnit utropa deras skit som extraordinärt.
Den tråkiga sanningen är dessvärre att de (Iggy Malmborg och Johannes Schmit) inte gör något extraordinärt som väcker något mer än kräkkänslor. Och för att väcka kräkkänslor behöver man inte gå och se scenkonst. Det är dessutom en splittrad föreställning, där publiken till en början får sitta på det hårda golvet och se herrarnas baksida, när de sitter på stolar framför ett bord med varsin laptop och läser i ett gammalt manus. Efter detta får publiken sitta ner i de upplysta stolarna. Den ene mannen börjar med att hålla en monolog om hur jobbigt livet är och hur jobbig sin egen hustru är för att avsluta crescendot med att slå sönder träbordet. På riktigt. Under föreställningen röks det och dricks kaffe till förbannelse. Ingen verkar glad över detta, förutom de nervösa bajsnödiga scenkonstnärerna. I början deklareras på engelska att de ska skita på mattan, men att det inte är meningen att provocera oss. De hänvisar även till andra underbara scenkonstnärer som gjort mer eller mindre dramatiska saker på scen. Jag känner att det ligger en viss beundran i detta uttalande hos de båda herrarna. De låter oss också veta vad de tycker om oss som publik och de pekar bland annat på mig och min kompis och jag undrar om de verkligen vill provocera, trots att de sagt att de inte vill det. Är det maktförhållandet publik – scenkonstnär som de vill belysa?
Jag förstår faktiskt inte denna föreställning. Alls. Och jag tror inte att det är meningen. Det jag undrar över är hur denna föreställning får lov att inta Inkonsts scen över huvud taget? Även om de gör ett tappert försök till att försöka utforska något, så misslyckas dem dessvärre. Den hade passat bättre för teaterhögskolans studenter, än för en allmän bred publik, då den inte känns färdig. För scenkonst blir inte scenkonst bara för att någon bajsar på scen. Och jag blir inte heller provocerad, för detta har andra scenkonstnärer gjort förut, med den enda skillnaden att de kanske hade ett budskap som gick fram.
