Black Swan (2010)
Natalie Portman i Black Swan. Foto: Niko Tavernise
RECENSION
Är Black Swan en film om dagens kvinna?
Prima Ballerina. Jag smakar på ordet. Visst är det sockersött, likt en kanelbulle?! Definitivt rosa. Prima. Något utsökt. Något vacker. Någon som kan erbjuda perfektion. Vara Prima Ballerinan. I Black Swan är det vackra och sköra Nina Sayers (spelad av Natalie Portman) som strävar efter perfektion som balettdansös på New York Ballet Academy. Filmen Black Swan sätter fingret på en känsla av otillräcklighet. En otillräcklighet som idag oftare hittas hos unga tjejer än unga killar. Det handlar om krav från samhället och krav på sig själv. Krav på att uppnå perfektion, utan att ha förmåga att leva upp till sin idealbild. Den karismatiska konstnärliga ledaren för baletten Thomas Leroy (spelad av Vincent Cassel) vill Nina väl, så även hennes mamma Erica Sayers (spelad av Barbara Hershey). De visar det bara på olika sätt. Till och med hennes största konkurrenter lyckönskar Nina när hon lyckas få rollerna som Odette och Odile i Svansjön. Två roller som anses vara de mest svåra att dansa och därmed också de mest åtråvärda att inneha.
Det är ett suggestivt skimmer som ligger som ett dis över Black Swan som är uppbyggd som lager på lager, vilket gör att den spänning som regissör Darren Aronofsky skapar (som även regisserat The Wrestler) behålls filmen igenom. Scenografin går i vitt, svart och rosa. Det är en berättelse som handlar om sagan Svansjön i ett plan, där prinsessan Odette blir förvandlad till en vit svan av en trollkarl och endast kan blir räddad av en prins, men när hon har chansen att bli räddad blir prinsen förförd av den svarta svanen Odile och därmed offrar Odette sitt liv och på ett annat plan handlar om en ung kvinnas kamp mot toppen och mot sig själv.
Intrigen består i att Nina är rädd att förlora de ärofyllda rollerna till hennes konkurrent Lily (spelad av Mila Kunis). Rädslan styr henne och når ut genom skärmen i soffan där jag sitter. Det är inte en vardag som balettdansös som gestaltas, utan en farlig förbindelse till en passion som kan döda och definitivt skada. Frågan är vad som måste offras för att nå toppen? Vill Aronofsky visa upp dagens självutplånande kvinna eller en kvinna som lika mycket som en man kan tänka sig att leva (och dö?) för sin passion? En kvinna som måste offra blod, svett och tårar och kanske i viss mån sig själv för att nå dit hon vill? Det är svar som endast Aronofsky kan svara på, men frågor som väcks av filmen.
